torsdag 14 december 2017

Julen nalkas med stormsteg


I år har jag faktiskt inte drabbats av någon julstress alls. Inser (när jag tittar i kalendern) att det bara är 10 dagar kvar till Julafton  men jag varken vill eller orkar inte hetsa upp mig över allt som egentligen borde göras. Det blir jul ändå. De senaste veckorna har jag haft fullt upp med valpar, sjukhusbesök och med att mäta blodsocker, räkna kolhydrater och försöka vänja mig vid insulinsprutorna. Nu börjar blodsockerhalterna sakta men säkert närma sig rimliga nivåer. Om jag är piggare? Nja, möjligen liiite klarare i huvudet och något mindre bensvag. Men jag vet ju egentligen inte hur mycket av den här genomgående, förlamande tröttheten som beror på min diabetes och hur mycket som beror på min PBS. Jag hoppas ändå att jag ska få lite mer energi snart. Den lilla energi jag har nu tänker jag INTE lägga på städning eller julstress utan enbart på roliga saker! Som härliga promenader med hundarna i nysnön, mys med våra små valpar, trevliga stunder med familjen och annat som faktiskt är viktigt i livet. Så här kommer ett bra tips. Själv byter jag vinet mot kaffe men annars tänker jag följa det till punkt och pricka:






fredag 1 december 2017

Det hjärtat är fullt av…

Hela mitt liv har jag försökt att undvika att hamna i rutiner som begränsar min frihet, kreativitet och flexibilitet. Nu sitter jag plötsligt med tidsstyrda måltider, blodsockermätningar 7 gånger om dagen, bokföring av alla kolhydrater jag äter, medicin i både tablett- och sprutform och (inte att förglömma) dimsynen som gör att jag knappt ser något och den här förlamande tröttheten som tar musten och livsglädjen ur mig. Jag hatar verkligen att känna mig så himla begränsad! Kanske kommer det kännas lite bättre och mer meningsfullt när jag får bättre balans i min diabetes? Kanske är det värt det ändå? Kanske? Hoppas!!!

Förlåt att jag är gnällig men vissa dagar, alltså ... 😢


söndag 19 november 2017

Ny attack


Som om det inte vore nog med min relativt nydiagnostiserade autoimmuna leversjukdom PBC så har mitt blodsocker plötsligt fått fnatt det också. Från att ha varit bara något förhöjda sockervärden i många år har de på ett par månader blivit extremt höga. Det upptäcktes när jag var till läkaren förra veckan för att inleda bromsmedicineringen för min PBC. Konsekvensen blir att bromsmedicinen får lov att vänta och istället har jag fått lov att börja med sockerstabiliserande medicin och kommer få ta insulinsprutor - åtminstone inledningsvis. Orsaken måste förstås utredas mer men min läkare misstänker att det är mitt immunförsvar som gått till attack igen. Denna gång mot bukspottkörteln. Vill gärna försöka tänka positivt men kan inte låta bli att undra var nästa bomb slår ner ... 😢

Det här med positivt tänkande är oerhört kraftfullt! Jag hör till dem som överlevt många smällar i livet genom att försöka tänka positivt, se möjligheter och anpassa mig efter förändrade förutsättningar för att behålla framtidstron och hoppet. Men ibland tror jag att min nästan absurt positiva inställning till det mesta i livet kommer tillbaka och biter mig i svansen. För på något sätt innebär detta med att alltid försöka fokusera på det som ändå är bra att man lätt nonchalerar allvarliga problem. När det gäller mig själv och min hälsa är jag expert på att "sopa under mattan". Sista månaderna har jag ju känt hur jag blivit ännu tröttare än förut (och på ett annat sätt) och hur jag fått alltmer besvärande dimsyn (så till den milda grad att jag nu även har svårt att läsa på skärmen). Har kopplat det till PBC och därför inte klagat hos läkaren förrän nu. I hemlighet har jag istället varit livrädd för att min progressiva leversjukdom avancerar snabbare är förväntat. Dumma mig! Just nu orkar jag inte riktigt tänka positivt hela tiden men vet att jag snart kommer tillbaka till min vanliga livsinställning igen. Behöver bara en paus där jag ger mig själv tillstånd att tänka lite mörka tankar ett tag.Vi ses på andra sidan!